Min mamma Lena var på besök idag för att försöka tämja den farliga röda, men även för att kolla in min stilige yngling. Jag blev rädd när jag såg att Mánis ena framtand såg brun och konstig ut, och räddare blev jag när jag kände på den och upptäckte att den satt alldeles löst!

   Han fick en smäll på just den tanden i somras så jag tänkte att den nu hade dött och hur gör man då? Kan en häst ha brygga, tandställning och kommer han alls att kunna äta normalt i framtiden?

   Men medan jag stod där och funderade på alla tänkbara värsta senarion så såg jag att det under den vickande tanden kom fram en liten liten, alldeles vit och fin, ny gadd. Först då förstod jag att Máni håller på att tappa sin första tand!!!

   Nina kastade sig naturligtvis direkt över Býr för att undersöka om även han tagit detta avgörande steg in i vuxenvärlden, och visst hade han det! Som den äldre av våra stolta små hade han redan skaffat sig en redig glugg i underkäken och visade nu modigt upp den för matte!

   Kramar Josefin, en av två fnissande mattar

Jag och Rotta ville bara ta tillfället i akt och passa på att tacka den ängel som hade vakten över ryttare och hästar ikväll.

   Vi värmde upp inför ett dressyrpass på banan genom att skritta ett varv runt gården. Det var mörkt (Jag struntade såklart i reflexer -men aldrig mer!) och bakom oss kom en bil så jag red av vägen och då halkade min fina tjej på det snötäckta berget ingen av oss såg och vi föll, helt sonika rakt åt sidan. Mitt vänstra ben låg under Rotta och jag fick, som tur var, foten ur den högra stigbygeln innan hon reste sig upp och försvann över ängarna bort mot vägen och tågspåret...

   Föraren i bilen bakom var, som tur var, Carolina så vi körde upp till stallet för att se om Rotta sprungit hem men där var hon inte. Ordentligt oroliga körde vi tillbaka och följde spåren i snön. Lyckligtvis hade hon vikt av innan vägen och sprungit via stallet ner till hagen där hon stod och mumsade gräs bredvid kompisarna. Kolugn var hon och helt oskadda var vi båda två, helt otroligt!!! Morgonen efter hade jag ett litet blåmärke på höften och en liten sträckning i ryggen. Inte undra på, men man kan tycka att 350 kg landandes på mitt ben borde gjort betydligt större skada...

   Så, stort tack återigen, kramar Josefin och Rotta

Jag vet att jag har tagit mycket plats både i flocken och här på bloggen sista veckorna men jag önskar gärna säga en sak till innan ni fortsätter att titta på bilderna av den lilla, vackra bruna nedan... Som ni kanske förstår fanns det en tjej som  blev helt omotståndlig för mig. Idag gjorde jag något fel för Fridsaell kom och tog mig i örat säkert 5 minuter och höll en lång förmaning. Sedan kom hästkärran och vips var jag tillbaka hos mina andra kompisar i manslägret. Vi blev alla jätteglada att se varandra igen och jag hade så mycket att berätta om världen utanför med alla dess spännande dofter...

Hur som helst så tycker jag så mycket om er  - alla mina nya vänner. Jag har haft jätteroligt med våra lekar och jag vet inte hur länge jag blir borta så jag säger bara tack och I´ll be back! Orri

Jag ligger som bekant hemma hos pappa och snorar och roar mig bl.a med att titta igenom gamla foton. Hittade ett på Rotta från slutet av min tid på Island. Det var omkring den här tiden jag började bli kär. Hon hade tappat det mesta av sin loppätna päls, gått upp mycket i vikt och börjat bygga muskler. Då tyckte jag att hon rentav började bli vacker! Nu tycker jag hon ser ut som en utmärglad vinthund, inte konstigt då hon ägnade så mycket tid med att försöka springa ifrån mig!

   Det andra kortet är taget när jag är tillbaka på sensommaren och då hon äntligen är min! Vi körde långt upp i bergen för att få hälsa på henne men komma fram till henne fick jag inte! Hon hade det alldeles för bra där med sin vackre man och sina medhustrur i oändliga hagar. Det var då en liten Máni skapades...

   Åh, nu längtar jag till stallet!!!

Vilken härlig dag med strålande sol! Hästarna kan inte låta bli att bara njuta i solen...som synes. Vilken tur att vi började med vår lilla "halmhög" mitt i hagen. Fotade med mobilen idag, inte den bästa upplösningen men det går nog att se. Orri bara flyter runt i flocken precis som om han (nästan) alltid varit där, så bra! Tyckte bilden på hans ansikte i solen blev så fiin.

Nina

Inga ord behövs för detta farliga möte....!

Så kom dagen när Orri, som nykastrerad, skulle få träffa övriga hästar på Bärby. Luften var laddad av spänning och en och annan rännil av kallsvett rann på våra ryggar. Vad skulle hända. Hur skulle de nästa minutrarna bliva?

Polispatrull från Stenhagen var inkallad - inget fick lämnas åt slumpen.

Kicki och Josefin gick med tunga steg och med hjärtat i halsgropen för att hämta två grimmor. Nina och undertecknad fotograf var med för att ingripa om nöden krävde. Första grinden öppnades och musklerna spelade under skinnet på både Orri och Friðsæll och även andra grinden öppnades. Grimskaftet kopplades loss på Orri som för första gången är i sin nya flock.

Jag hade kameran i högsta hugg beredd på det värsta. Orri rör sig mot foderbordet som redan är fullt av hästar. Vad ska nu hända? Sekunderna känns som timmar innan det visar sig. Det händer inget. Förutom då att det äts hö. Detta gäller alla inblandande hästar.

Eldprovet har dock inte kommit än. Orri har inte än fått träffa den röda märren. Hon kallas i folkmun Mylla och har ett sjuhelsickes humör. Orri inser att tiden är inne för mötet och rör sig på lätta hovar mot hennes höhäck. Det är nu det farliga mötet inträffar. Här blir det ganska stor dramatik. Bakstrukna öron, höga skrik, bakdel mot inkräktaren. Jag lovar att åskådarna nu hade ett rejält adrenalinpåslag. Mer skrik hörs, och sedan går Mylla en bit bort och äter sitt hö. Kampen är slut, och inte en bloddroppe har spillts.

Polispatrullen kommer för sent för att kunna ingripa, men skriver ändå rapport på det inträffade. Som sig bör.

Vid slutet av denna händelse har Orri flyttat sig en bit bort till en egen höhög. Han tittar dock bort mot den röda märren. Måhända tänker han att kampen inte är avslutat. Vi kommer aldrig att få veta.

Hur historien förflöt för Friðsæll? Han åt hö. Ur en egen hög.

Vid pennan och bakom bilderna,

Jonaz

på besök i verkligheten

I onsdags vid lunchtid var det då dags att släppa ihop nykomligen Orri och Fridsaell som är gammal i gården. Kikki och jag stod där spända av förväntan, efter att strax innan lagt ut två små ensilagehögar, och vad hände….? Orri lufsade fram till Fridsaell och hans hög och sade ganska tydligt ”jag tänker inte sno ditt käk men jag vill hemskt gärna äta tillsammans med dej”. Fridsaell såg först lite snopen ut men sade sedan ”ja okey då”. Sen stod de där och åt tillsammans och allt var hur lugnt som helst. Så länge jag var kvar hände i stort sett inget mer.  

Sade till Kikki att jag fick en liten deja-vu upplevelse. Då Fridsaell kom som första inackordering för drygt 3 år sedan (vad tiden går herre gud!) var det här på Bärby endast tre ston med varsitt föl på cirka ½ år. Ögn, söta lilla Ögn, som jag själv blev så förtjust i, travade fram till Fridsaell direkt han kom in  hagen och gjorde precis samma sak. Ställde sig och åt i samma hög. Även då såg Fridsaell lite snopen ut, nafsade henne lite lätt i ena frambenet (för syns skull kan man tänka), och sedan stod de där tillsammans och åt. Sen var de mer eller mindre oskiljaktiga till dess att Ögn blev stor och flyttade hemifrån.

Vad jag hört men själv ej sett lekte Fridsaell och Orri som tokar resten av dagen på kullen. Kul, så kul. Håller alla tummar jag har att allt går bra så att Orri  blir kvar hos oss. Han är faktiskt ganska söt måste erkännas.